Sorg. Den där känslan.
Nu är den här igen, tredje gången på fyra år.
Det känns precis som en bekant som är och hälsar på, en bekant som jag känner så väl. Jag har nu lärt mig mönstret som medföljer detta besök: chock, desperation, tomhet, tacksamhet och sedan en pendling mellan dessa fyra. Tja, kanske kan man till och med säga att jag har ett dream team av sörjande människor runt om mig efter alla dessa omgångar. Detta har vi gjort förut.
Stämningen är en blandning av tunghet och lättsamhet, vi gråter och skrattar om vart annat. Gråten måste ut och skrattet måste få tränga igenom allt det svarta. Man måste få vara glad emellanåt, även om det känns konstigt.
Tankarna slår mig ännu en gång. Hur orättvist skall livet behöva vara? Hur mycket skall man behöva bära under en sådan kort tid? Skall man behövas straffas för att man känner sig lycklig? Ja, jag finner inga svar men jag försöker trösta mig med vetskapen att man kan ha det mycket värre. För det kan man.
Det var orättvist hur du togs ifrån oss så snabbt, men jag vet att du kanske behövdes där uppe hos vår älskade Åsa. Morfar, för din skull skall jag fortsätta kämpa.
Vi skall kämpa, såsom vi alltid gör.
Utsikten från Amandas Hus
